• START
• KALENDER
• MISSION
  • Hemma & borta
  • Second Hand
• KONTAKT
  • Hitta till oss
  • Vanliga frågor
  • Gästbok
• UNG
  • Unga Vuxna
  • Ung
  • Barn
• OM OSS
  • Visionen
  • Värderingar
  • Gudstjänster
  • Närförsamlingar/husförsamlingar
  • My Story
  • Medlemskap
  • Ledarna

Hej! Jag heter Christian, är snart 20 år (fyller 21 juli) och skriver här för att skildra hur stor Gud är och vad han kommit att betyda i mitt liv. För inte så länge sen var jag en mycket olycklig människospillra utan framtidshopp och hade extremt dålig självkänsla. Jag gick från att må relativt bra till att allvarligt fundera på att göra slut på livet på kort tid. I november 2008 gjorde jag t.o.m. verklighet av självmordstankarna.

Jag växte upp i ett kristet hem med aftonbön varje kväll, söndagsskola på söndagen, och så läste mamma ibland för mig i Barnens bibel. När jag var liten var det så självklart att Gud fanns, var god och hade skapat hela världen att man inte reflekterade över det nämnvärt. När jag uppnådde 10 eller 11 års ålder förstod jag innebörden av försoningen – dvs. det glada budskapet om Jesu Kristi död på korset för alla människor skull – för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Jag accepterade det också som sant, men kan inte säga att jag tog ett beslut då att göra Jesus till min herre, även om han var frälsaren. När jag var liten hade jag ett behov av att vara bäst (ja, så var det faktiskt) och klarade mig inte utan största möjliga kärlek och bekräftelse från omgivningen. Det räckte inte med mina föräldrars uppskattning alltså. Om någon slog mig på 60 m löpning blev jag mycket arg och ledsen. Jag hade också ett stort behov av att ständigt ha kompisar för att bevara självkänslan intakt. Därför krossades också min självkänsla för ett bra tag framöver när jag utsattes för mobbning under en kort men intensiv period i sjätte klass.

Vid den här tiden blev jag också väldigt ensam. När jag bytte skola och hamnade i en annan klass var jag redan mycket nervös och rädd för andra barn och ungdomar. Vid den här tiden började även min tro på Gud avta. Senare under högstadiet umgicks jag inte alls mycket med andra ungdomar, utan var mestadels ensam. När jag konfirmerades I Smyrnakyrkan mådde jag lite bättre, ungdomarna var snälla, precis som ledarna, som förkunnade ordet av Gud som står i Bibeln på ett riktigt sätt genom den helige Ande, men min själ var då ännu förstockad och jag släppte inte in Gud i mitt liv på nytt den gången. Under gymnasietiden var jag mycket rädd för att göra bort mig och gjorde allt för att vara alla till lags. Det gick så långt att jag ibland förlöjligade mig själv. Efter naturkunskapen och undervisningen I evolutionen började jag även tvivla på om Gud fanns och var jordens skapare. Vid den här tiden gick jag i princip aldrig i någon kyrka. Jag tyckte jag var usel när jag bara gjorde VG på proven och kände mig allmänt misslyckad. Under hösten 2008 – när jag börjat tredje året på Gymnasiet – levde jag i totalt mörker. Den 7 november samma höst kunde mitt liv tagit slut när jag högg mig inte mindre än 8 gånger med en morakniv, men Gud räddade mig mirakulöst därför att han älskar mig och har stora planer för mitt och ditt liv.

Senare på psyket, där jag vistades en månad, besökte rektorn på skolan, som även är präst, mig och gav mig diverse kristna skrifter att läsa som uppbyggelse. Jag förstod att han bett mycket för mig och jag jag förstod då att Gud hade räddat mitt liv, vilket jag i innerlig kärlek tackade – och tackar – honom för. Min livslust tog fart mycket snabbt igen och jag såg en mening med mitt liv och att jag kan göra vad som helst, bara Gud är med mig Mina synder har blivit mig förlåtna genom Jesu Kristi blod, som vi alla får del av genom tro. Jag skulle ljuga om jag sa; att jag idag inte alls är rädd för människor, men jag är stolt över mig själv och skäms inte längre för andra människor. Eftersom detta varit omöjligt utom genom Gud vill jag också tjäna honom alla dagar intill tidens slut!

Må Gud välsigna dig som läst detta men ännu inte känner honom. Gud vill föra dig ur mörkret och in i ett evigt liv i gemenskap med honom. /Christian Martinsson

Jag heter Gustaf och är en av dem som brukar predika och undervisa här i Göteborgskyrkan. Jag har varit troende så länge jag kan minnas. Det kom liksom med modersmjölken, mina föräldrar berättade för mig om Jesus, läste barnens bibel osv. Jag tjatade på pappa om att jag ville döpas och innan jag fyllde 8 år blev det av. Vetgirig och kunskapstörstig som jag är till min läggning så haglade frågorna om Gud över alla i min närhet. “Vad står det i Bibeln om detta?” “Vad tycker Gud om att man gör såhär?” Jag minns att jag satt och frågade pappa om Jesu återkomst och den yttersta tiden nästan hela vägen från Ulricehamn till Öland när vi skulle dit på semester.

Kristendom är mer än huvudkunskap och för mig blev detta tydligt i början av tonåren när jag fick smaka på den helige Andes närvaro i mitt liv. Då började det hända grejer! Tron växte, modet likaså och man fick liksom andliga öron och en förmåga att kunna lyssna till Guds röst. Det började bli mer påtagligt och spännande att vara kristen. Ett påskläger när jag var 14 år fick jag smaka på att be i Anden, dvs. att be på ett okänt språk - tungotal. Det blev för mig en port in i den övernaturliga.

Jag mobbades lite under högstadiet för att jag var “religiös” (det brukar ju heta så bland dem som inte är troende) men upplevde hur Gud stärkte mig. Det vände efter något år och jag fick mycket respekt med mig för mitt mod att våga stå upp för Jesus. Vid den här tiden började jag känna ett kall ifrån Gud att jobba med förkunnelse och att på heltid träna lärjungar att följa Jesus.

Efter gymnasiet blev det dags att få smaka på detta på allvar. Jag åkte som ensam svensk till södra Afrika för att missionera i en organisation som heter Dynamis World Ministries. Det blev “time of my life” och här fick jag mer kliva ut i tjänsten som förkunnare. Jag fick se döva som fick sin hörsel tillbaka genom förbön till Jesus Kristus och flera andra mirakler under dessa sex månader av mitt liv. Gud är miraklernas Gud! Evangelium är en Guds kraft till frälsning!

Idag studerar jag teologi och reser och predikar en hel del. Jag är familjefar också, en fantastisk hustru som älskar Jesus och två små barn. En sak gör oss lyckliga - att få leva för honom som dog och uppstod för oss. Detta är Göteborgskyrkans prioritet. Det handlar om en verklig Gud, verkliga vänner, ett verkligt liv.

Hej, jag heter Johannes .

Jag växte upp i en kristen familj och har flyttat runt rätt mycket då min pappa varit pastor i olika församlingar.

Jag har trott på Gud så länge jag kan minnas, men det var först i början av tonåren som jag bestämde mig för att följa Honom . Jag kommer ihåg att jag som barn,  bad till Gud och var med på möten där jag fick se vad Gud gör och hörde om hur Han är. Men samtidigt och speciellt när jag blev äldre så blev det allt mer tråkigt att gå i kyrkan. Det var mycket roligare att vara med kompisar i stället.

Men när jag kom till Göteborgskyrkan hände något speciellt. Jag fick möta folk och ungdomar som verkligen var hängivna till Jesus och märkte att de levde för Jesus och sökte honom på ett sätt jag inte gjorde .

En kille i kyrkan och jag blev polare och jag började hänga med ungdomarna och vara med på mötena i kyrkan.

 I mötena började jag söka Gud med ärligt hjärta, och öppna mitt hjärta för Honom. När jag sökte Gud fick jag uppleva att Han älskar mig och att följa honom var det enda rätta för mig. Jag fick lära känna Jesus på ett sätt jag inte gjort förut. Det jag fick känna var att Jesus verkligen älskar mig och att jag får bli fri från all skuld och förlåten alla fel jag gjort. Detta för att Jesus dött och uppstått igen för att göra mig fri. Detta var det som fick mig att välja att döpa mig, jag tror att det var för fyra år sedan,  när jag var 14 år, och jag gav mitt liv till Jesus.

Det är inte allt, för Jesus dog för dig med!

 Gud välsigne dig.

/ Johannes Vigart.

Det är oerhört spännande som kristen att veta att Gud inte bara hör vår bön utan också svarar på den. För en ganska lång tid sedan for jag och ett kristet gäng till Marocko för att evangelisera. Eftersom landet är strängt muslimskt vågade vi inte föra med oss några biblar förutom våra egna personliga. Vi hamnade så småningom i en liten stad vid den Marockanska kusten där vi fick vittna för många om Jesus. Många människor var väldigt nyfikna och ville höra berättelser om Jesus från bibeln. De flesta kunde dock inte engelska och ville gärna ha en bibel på arabiska. Vi insåg snart problemet och bad till Gud om hjälp.

Efter ett besök i huvudstaden Rabat lyckades vi köpa två biblar vilket inte på långa vägar räckte till. Nu bad vi till Gud på allvar att han skulle förse folket med sitt eget Ord. En kväll hade vi en samling med ca 20 marockanska killar där vi bodde. Tjejerna i teamet var inte med utan vandrade runt i staden och bad. Mitt på torget träffade de på några killar från Norge med ryggsäckar. De frågade om de var där som turister. Killarna berättade att de jobbade för ett kristet bibelsällskap med uppgift att från Spanska kusten smuggla biblar in i muslimska länder. Dagen innan hade de bett Gud om ledning och kände sig manade att segla med sin last just till den lilla staden i Marocko där vi var.

Den kvällen blev glädjen stor då vi mitt under vår samling fick tillgång till flera hundra biblar på Arabiska. Detta var inte slumpen utan ett fantastisk under som svar på bön.

Hej! Jag heter Pelle ”Per-Olof” Göransson.

Gift med Phebe, sedan 36 år tillbaka har 4 barn, Tobias, Malin, Andreas och Linus.

Jag är uppväxt med kristna föräldrar som kommer från missionsförbundet, dom upplevde kallelsen att plantera en pingstförsamling i byn där vi bodde i Matteröd i norra Skåne. Dom upplevde en fantastisk väckelse på -30 och -40 talet. Som ni förstår har jag fått kristendomen med moders mjölken, så exakt när jag blev frälst vet jag faktiskt inte. Jag blev döpt när jag var 15 år. Jag växte upp på en lantgård med 7 syskon, med allt vad det innebär. De var mycket slit på gården. Fritid var nåt som man egentligen bara kunde drömma om. Jag kommer ihåg en gång då jag hade snattat en krona från min far. Jag fick sån "syndanöd" så jag kunde inte somna på kvällen. Jag gick ner till mina föräldrar med vetskapen att ja skulle få stryk med rottingen, men när jag bekände börja dom att gråta och de blev ett härligt bönemöte istället.

Jag kanske var 7-8 år. Vi hade bönemöten lördagkvällar och väckelsemöte söndagseftermiddagar, jag tyckte det var det tråkigaste som fanns, även om jag, som jag tyckte, fick uppleva en väldig Gudsnävaro ibland. När jag var 12 år fick jag en kronisk öroninflammation som var fruktansvärt jobbig. Det rann var konstant ifrån örat och luktade fruktansvärt. Jag kämpade med det här i 10 år och opererades 3 gånger ganska komplicerat efter dåtida förhållanden.

Under den här tiden hade grannförsamlingen fått en ny föreståndare Bertil Lindstedt som verkligen tog sig ann ungdomarna, startade blåsorkester m.m.

Efter 10 år med denna öroninflamation hände något oerhört stort för mej. Vi hade kallat en norskamerikan vid namn Howard Andersson som hade en speciell gåva att be för sjuka. Det blev lördagskväll och vi skulle naturligtvis gå på det där mötet. Mötet började och när vi hade sjungit den första sången går Howard upp och säger: Det finns en här på vänster sida som har problem med vänster öra. Kan du komma fram? Det var ingen idé att stå emot för alla i församlingen, utom predikanten Howard, visste om mina problem. Jag gick fram och han bad till Gud för mej och jag tänkte inte mer på det. Kan inte påstå att jag hade nån tro på att jag skulle bli frisk.

Den natten var första natten på 10 år som jag inte hade var på kudden, Gud hade gjort ett under, AMEN. Jag lade fram mej som ett tacksägelseämne på söndagförmiddan.

Men på natten rann örat igen. "Åneej" tänkte jag, det hade inte hänt något under, men dagarna gick och helt plötsligt när jag kände på örsnibben så var det torrt. Jag har aldrig haft några problem med örat sen dess. GUD ÄR GOD. Gud gör under än idag , det mest fantastiska är att få uppleva dom här ” små ” undren varje dag som gör att vi bara fortsätter att tacka och prisa Honom.

Fortsättning följer en annan gång. Gud välsigne dej!

Jag heter Ingrid och är gift med Christer. Vi bor i Angered tillsammans med fyra härliga barn/tonåringar.

Jag vill berätta vad Gud har gjort i mitt liv.
Christer och jag gick igenom mycket svårigheter våra första år som gifta.
Vår äldste son blev allvarligt sjuk i cancer. Vi kämpade tillsammans med honom i nästan fyra år. Det var en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. En dag orkade inte hans kropp mer och vi förlorade honom. Jag behöver nog inte förklara för dig hur det kändes. Det var en fruktansvärd sorg.

En månad efter hans död fyllde jag 30 år. Det kom hem några vänner och sjöng "ja må du leva uti hundrade år" och de försökte uppmuntra mig med att "du är så ung, du har hela livet framför dig". Men inom mig önskade jag att jag fyllde 80 år för hur ska man orka leva ett helt liv med en sån förlust?

Några dagar senare var vi ute och handlade. När jag gick omkring där i affären så hörde jag att de spelade en låt med Carola i bakgrunden. Jag hade aldrig hört den förut så jag stannade upp för att lyssna. Orden träffade mig rakt i hjärtat.
"Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår vill jag leva för Dig." Jag hörde en varm och kärleksfull röst ställa mig den frågan. Ingrid, vill du leva för mig? Där i affären överlät jag mig på nytt till Gud och bad att Han skulle ta hand om mig och min familj.

Det här var många år sedan och jag har levt många rika år sen dess. Det har inte alltid varit lätt och visst har det stormat många gånger. Men Gud har aldrig nånsin övergett mig. Och du, nu är jag 45 år och känner mig så fräsch på insidan. Jag älskar att leva. Det är Gud som har gett mig kraft och mod att gå vidare. Jag är så välsignad. Jag har en underbar familj och en församling som jag älskar. Jag har härliga vänner.

Du som läser det här kanske befinner dig mitt uppe i en kamp där allt känns hopplöst. Till dig vill jag säga: ge inte upp! Lägg ditt liv i Guds händer. Han är den som vill upprätta dig, hela dig och göra dig glad igen! Det finns inga hopplösa fall. Gud gör under även år 2010.
"Jag vet Du är med mig om jag faller reser du mig o du står vid min sida och jag tänker aldrig nånsin ge upp"

Kram från Ingrid

Jag heter Björn Alpsten och är uppväxt i en kristen släkt. Jag är gift sedan nästan 25 år och har 3 underbara barn.

När jag var liten följde jag ofta med mina kusiner på läger som deras kyrkor anordnade. Förmodligen var jag och några av kusinerna inga mönsterdeltagare eftersom vi hade som sport att göra det svårt för ledarna på lägret. Vi höll aldrig tyst eller satt inte stilla under samlingar. Hade vi aktiviteter gjorde vi gärna på vårt sätt istället för att göra som de andra. Under nätterna rev vi tält som andra sov i och gav oss ut på diverse rackartyg. Vi åkte aldrig fast, men det var nära ögat många gånger. Jag kommer ihåg detta som äventyrligt och spännande.

En av lägerkvällarna kommer jag aldrig att glömma, av helt andra skäl. Vi hade en kvällssamling och jag fick mitt första möte med Jesus. Jag tror att jag var 10 år. Jesus berörde mig med sin kärlek. Jag upplevde det som värme som omslöt mig. Känslan av trygghet och närhet till Honom var så påtaglig. Det enda jag gjorde var att acceptera att Han kom till mig, sedan gjorde Han resten. Detta är ett av de starkaste minnen jag bär med mig. Tänker jag tillbaka på detta blir känslan mycket levande för mig, fast det gått 37 år sedan det hände.

Under åren som gått sedan dess har Jesus aldrig lämnat mig fastän jag själv inte har velat leva så nära Honom hela tiden. Under tonåren var det bitvis ganska tufft, jag var inte tillfredställd på insidan. Jag hade nästan ingen kontakt med andra kristna då, så det var inte heller någon som kunde hjälpa mig. När jag var runt 20 år var det som värst. Jag hade börjat på Chalmers för att läsa till ingenjör men jag trivdes inte med mig själv. Under andra läsåret klarade jag kanske var tredje eller var fjärde tenta. En kväll gick jag hem till en av de få kristna jag fortfarande hade förtroende för, de bodde i Sävedalen. De hade gäster, så jag kom nog ganska olägligt. De bad gästerna att sitta för sig själva i sitt vardagsrum medan vi satte oss i köket. Efter ett par timmar tror jag att gästerna gick hem. Mina vänner gav istället sin tid och omsorg till mig. Vi samtalade länge och de bad för mig. Det som hände med mig den kvällen var att Jesus kom till mig igen. Jag dränktes åter i Hans kärlek, upplevde förlåtelse från synd, frihet från besvikelse och krav. Jag viste, på insidan, att detta var kvällen att välja väg. Vägvalet var NU. Skulle jag följa Jesus eller skulle jag vända Honom ryggen. Jag kände inget tvång eller krav från Hans sida att välja Honom. Mitt inre längtade, men jag kände en oerhörd kamp inom mig. Medan jag kämpade med min vilja tror jag att både en och två timmar gick. Jag upplevde det som att jag kom till en punkt av kapitulation på insidan för att följa det jag innerst inne själv längtade efter. Jag viste att jag behövde släppa kontrollen och ge honom mitt liv. Detta var, märkligt nog, det svåraste valet jag någonsin gjort. Det jag sade från mitt hjärta var: ”Ja, Jesus jag vill tillhöra Dig. Förlåt mig för att jag vänt Dig ryggen och gått min egen väg”. Det jag mötte från Honom var kärlek, massor av kärlek, utan krav. Kärlek man bara kan ta emot. Kärlek man inte kan ”betala tillbaka”. Guds kraft kom över mig den kvällen. Jag kände det som om börda efter börda drogs ur mig. Jag grät som ett barn. Den känsla av frihet som kom över mig var helt översvallande. När jag gick hem den natten kommer jag inte ihåg att jag kände marken under mina fötter.

Hur har det gått sedan?

Ja, det har varit både ljusa och mörkare perioder i mitt liv. Sedan kvällen i Sävedalen har jag vacklat många gången. Jag har säkert vänt Jesus ryggen fler gången än jag är medveten om. Jag har fortfarande ”busat på lägret” och inte varit någon ”mönsterdeltagare”, det vet de som känner mig. MEN, Jesus har inte lämnat mig. Jag vet inte hur många gånger Han har hjälpt mig, förlåtit mig och gett mig nytt mod. Jesus är trofast, han rubbas inte när vi vacklar. När Jesus dog för mig på korset, för 2000 år sedan viste Han redan om allt som skulle ske i mitt liv, och i ditt. Därför älskar Jesus både Dig och mig lika mycket. Om Jesus kunde nå mitt hjärta kan han också nå Ditt. Av hela mitt hjärta önskar jag att Du skall uppleva det jag varit med om. Jag behövde säga ”Ja” till Honom. Sedan gjorde Han resten.

Om Du inte kan säga att Jesus är Din frälsare och närmaste vän tror jag att Han vill röra vid Dig också. Vill Du samtala med någon kan Du höra av Dig till oss. Vill Du prata med mig, fråga efter Björn Alpsten.

Hej!

När jag var 17 år så blev min mamma frälst. Jag tyckte det var hemskt så jag protesterade mot det genom att flytta 60 mil hemifrån.

Efter ett halvår fick jag väldigt ont på ena sidan i ryggen vilket senare visade sig vara två fel på min njure. Värken blev kraftigare och kraftigare och till slut flyttade jag hem till mamma igen.

Så en dag fråga hon mig om hon fick be för mig. Inom mig ville jag säga NEJ men det kom ändå ut ett JA ur min mun. Så hon började be för mig och till min stora förvåning så ser jag en bild i mitt inre av en vinflaska där det brann i botten och så ser jag mig själv i flaskan sedan ser jag hur jag flyger ut ur flaskan till ett ställe som ser ut som himlen. Jag hade aldrig förut sett en bild på det sättet och eftersom jag var ute och drack väldigt ofta så talade bilden väldigt starkt till mig.

Någon vecka senare frågade min mamma mig om jag ville följa med till hennes bönegrupp. Då hände samma sak igen; jag ville säga Nej men det kom ut ett Ja ur min mun! Frustrerande tyckte jag men jag ville ju inte såra henne och säga att jag råkade säga fel så jag följde med. När jag kom dit fick jag en chock! Jag hade föreställt mig att kristna var endast de över 80 år och som hade ångest inför döden. Men där fanns det alla olika åldrar och de såg inte alls ut att ha någon ångest!

Eftersom min mamma var med i gruppen så visste de om att jag hade väldiga problem med min njure och att jag några veckor senare skulle in på en stor operation. Så de frågar mig på slutet av mötet om de kan få be för mig att jag ska bli frisk och det fick de. När de började be så kändes det som om jag svalde en stormvind som flög ner i magen på mig och snurrade några varv där njurarna sitter och sedan flög den ut ur mig. Det var en otroligt stark upplevelse, jag skakade i hela kroppen och tårarna verkade aldrig sluta rinna. Efter den kvällen hade jag inte mer ont i njuren så jag ringde och avbokade operationen.

Sedan började en förvandling av mig framförallt i mitt sinne! Varje dag undervisade Gud mig om något nytt. Det var så spännande och utmanade! Jag som trodde det skulle vara urtrist att vara Kristen! Inte visste jag att det var då livet och äventyret skulle börja!

För Gud som bor i oss genom sin Ande är ingenting omöjligt och när vi vågar tro på det får vi vara med om sådant som i mänskliga ögon är omöjligt och det är SÅ spännande!

Det står i 1 Kor2:9: ”Det inget öga har sett, och inget öra hört, det ingen människa har kunnat föreställa sig, det har Gud berett åt dem som älskar Honom!

Jag säger bara WOW så spännande!

/Carolina Jensen

Det var ingen på-sekunden-förvandling för mig, men den var totalt helomvändande, och är fortfarande.

 Jag började gå i Göteborgskyrkan på grund av att min mor drog mig. När jag kom dit de första gångerna (ganska många gånger), var jag väldigt avigt inställd. Jag fortsatte att gå för jag kände att här fanns ändå något som jag saknade. Jag höll mig borta från ”kyrkfolket” länge och gick bara på söndagsmötena för att se om jag kunde ”hitta” något.

 Jag är uppvuxen i ett kristet hem och kände till grunderna i den kristna tron. Jag hade gått i kyrkan när jag var yngre men valde bort det kristna livet ganska tidigt. Jag levde som ”alla andra” men insåg sakta att alla ständigt var på jakt efter något. Vad de letade efter visste de inte riktigt. Jag började själv fundera över meningen med livet och insåg att jag inte kunde hitta något som jag kunde stå för.

 Under tiden jag gick till Göteborgskyrkan genomgick jag en stor förändring, eller snarare flera stora förändringar. Jag fick en stor kärlek till människor, som jag absolut inte hade haft innan. Jag fick även en kärlek till mig själv. Det var ingen egoistisk kärlek som innan, utan en insikt om att jag var Guds barn, och att han älskar mig och att han har skapat mig ”övermåttan underbar”. (Ps 139:14)

 Jag har gått igenom mycket osäkerhet och många svåra val efter att jag valde att ta emot Jesus. Många gånger har det varit tufft, speciellt tiden direkt efter att jag tog beslutet att följa Honom. Nu lär jag känna Jesus mer och mer och Bibeln, Guds ord, är källan till mer kunskap om Honom.

 Nu vet jag att jag står mycket starkare i min tro på Gud och jag lever ett väldigt spännande liv där jag ständigt får lära mig att lita på Gud och att han är så otroligt god. Livet har verkligen en mening! Vi är skapade till att leva i gemenskap med Gud, när vi går in i den gemenskapen så hittar vi Kärlek, Glädje, Frid och Mening.

 Livet är tufft ibland och det finns mycket nöd i världen. När hålet inom oss är fyllt med Jesus kan vi gå ut som hela människor för att göra det vi ska göra i världen. Och vad är det? Det finns så mycket roligt, härligt, galet, jobbigt, underbart, tråkigt, fantastiskt att göra så det kan jag inte svara på, Gud är en personlig Gud.

 Jag har några citat jag älskar:

 ”Den plats dit Gud kallar dig är platsen där din djupa glädje och världens djupa hunger möts.”

 ”Fråga inte dig själv vad världen behöver. Fråga dig själv vad som får dig att leva upp, och gör sen detta, för vad världen behöver är människor som är levande.”

/Rebecca Ekman